Nu tänkte jag berätta en händelse som jag var med om för några år sedan. På idrottsplanen i grannsamhället där vi bor, hade en cirkus spänt upp sina tält. Det skulle bli föreställning senare på kvällen. Jag var ute och vandrade då jag såg detta. Jag började tänka på hur det var för cirkusfolket, de är ständigt på resa, stannar till några dagar och drar sedan vidare till nästa plats. En rastlös tillvaro, hela tiden på väg mot nya trakter, inte något "nu är vi hemma" utan uppbrott efter uppbrott. Jämte idrottsplatsen fanns ett antal villor. Jag kände inte personerna vilka bodde i dem men det var säkert "skötsamt, hyggligt folk". En märklig känsla inföll sig nu hos mig. De hade förmodligen sitt trygga borgarliv, var stadigt fast på platsen och hade inga som helst tankar på uppbrott. Bopålarna var stadigt förankrade i jorden.
Vi bo ej här vi blott härnere gästa En liten tid på resa till vår vän. Låt ingenting o Gud vårt hjärta fästa som hindrar resan till vårt rätta hem. Så sjöng vi. Med det perspektivet -att vi är på genomresa i livet, vi lever här en liten tid och sedan hemma- kände jag en samhörighet med det ibland så föraktade cirkusfolket. Jesu tillkommelse och uppryckelsen blev så levande för mig. En vanlig dag då händer det. Är dina bopålar djupt förankrade här nere eller är du redo för evakuering? Lever du nära Herren eller är det timliga och jordiska så viktigt så att du missar den i särklass största sensation vi kommer att få vara med om. När; det vet vi inte. 1 Tess4:13-18
Kommentarer
Skicka en kommentar