Läste för en halvtimme sen i lokaltidningen om en man som fått sin bok utgiven. Jag hade aldrig hört talas om honom förut. Han beskrev händelseutvecklingen , med början i hur han kom på idèn till boken, fram tills den kom från tryckeriet och han kunde hålla den i sin egen hand. Igenkänningsfaktorn var total, även om hans bok var nästan fyra gånger större än min och hans arbetsinsats långt större än min- av naturliga skäl. Kan inte låta bli att citera hur Stor-Brittaniens forne statsminister, Sir Winston Churchill beskrev arbetets gång: " Till en början var det ett nöje, sedan blev det en leksak, så en älskarinna och till sist en tyrann!"
Det som grep mig var den information som avslutade artikeln. Av alla manus- ca en halv miljon per år enligt hans uppgifter- var det endast tiotusen som kom ut i tryck. Det innebär- hör och häpna- endast två procent. Det svindlar för min inre syn. Till dessa två procent hör min bok. Ursäkta om någon tycker att jag skryter alldeles förfärligt, jag hoppas ni i sån`t fall kan dela min glädje och lycka tillsammans med mig. Utan den personliga kontakten med förlaget, dvs jag kände de som arbetade där, är det naturligtvis tveksamt om boken kunde blivit utgiven. Läsekretsen är trots allt begränsad och många förlag vill ogärna trycka upp i små upplagor av ekonomiska orsaker.
När jag hör att människor- systrar och bröder- läst boken och blivit berörda av innehållet går många tacksamhetssuckar upp till Gud. Utan hans hjälp hade det inte nått ända fram. Människor som jag inte har en blekaste aning om vilka de är, har blivit välsignade av de 24 människoödenas vittnesbörd. Jag känner mig liten i den Allsmäktiges närvaro, tänk att få vara en "pennans budbärare". Gud delar inte äran med någon, det är visst och sant. Trots det kvarstår ändå följande, hade inte jag skrivit denna bok skulle inte någon annat ha gjort det. Och det argumentet tror jag vår Herre samtycker till!
Kommentarer
Skicka en kommentar