Filadelfia och Laodicea

 Två  församlingar, vilka geografiskt låg nära varandra i nuvarande Turkiet. Men ändå så olika. Två församlingar som kännetecknar ändetidens kristna församling. Många teologer menar att sändebreven i Uppenbarelseboken även är en historisk översikt från den tid de skrevs fram till våra dagar. Men det är inte om detta jag tänkte skriva om nu. 

Låt oss för ett ögonblick tänka oss in i den värld som då var och jämföra med våra dagar. Utgår vi ifrån den historieanalys vilken jag nyss nämnde lever vi nu i den sista församlingens tidsålder. Den förra, Filadelfiatiden, var en folkväckelsernas tid med missionärer utsända till de s.k. hednaländerna. Vissa blev martyrer. Samtidigt tror jag att en kvarleva av Filadelfiaförsamlingen löper parallellt med Laodiceaförsamlingen. 

Herren säger till Filadelfiaförsamlingens ängel följande: "Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit dig finna en öppen dörr som ingen kan tillsluta. Ty väl är din kraft ringa, men du har tagit vara på mitt ord och har inte förnekat mitt namn. Eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet, skall ock jag ta vara på dig och frälsa dig ut ur den prövningens stund som ska komma över hela världen, för att sätta jordens inbyggare på prov" (Upp.3:8,10). 

Att ta vara på mitt ord ser vi att Herren starkt värdesätter. Gör vi det? Hur är det med den enskilda bibelläsningen, prioriteras den framför andra "konkurrenter" så att säga när det gäller hur vi använder vår tid? Blir det mest små mannakorn då och då med löften Herren gett ( i första hand till Israel) eller läser vi ock de rannsakande bibelorden och tar de till oss? Fungerar husandakten i hemmet tillsammans med din familj eller är bibelläsning endast något man gör i kyrkan? Hur är det med bönelivet, går det före mina egna intressen eller är det bara ett nödvändigt måste? Eller är det endast den andliga musiken som är intressant, där min musikstil utgör uppbyggelsen för mig? Irriterar dessa frågor dig och du tycker måhända att jag är på väg ner i lagiskhetens dike? Dessa frågor är än mer aktuella nu i dessa tider då vi många gånger inte samlas på samma sätt vi varit vana med. Du får förlåta mig om du tycker att jag är en tjatmoster och verkar för negativ, min önskan är att du ska komma hem och inte bli efter på vägen. 

Visst tackar vi Gud för den moderna tekniken som kan välsigna oss och det går än så länge att ha digitala gudstjänster, (något inte kommer att vara möjligt om förföljelser kommer även i Sverige) . Om det blir så måste vår Gudstro vara så stark så att den tål detta. 

Det råder inte brist på duktiga talare eller skribenter idag ,sannerligen inte. Det finns många som kan lägga ut texten, tala så fint och för den del ha många intressanta tankar, men känner vi Guds livgivande Ande ge näring åt vår andliga människa, berörs vi av Honom själv och väcks en större längtan närmare honom då vi lyssnar till Ordet? Det finns många duktiga sångare och musikanter i våra församlingar. Trots att Jesus själv knappt sade något alls om musik, har den ofta varit väldigt viktig och en bärande faktor till att föra elden vidare. Men är musiken det viktigaste, (nu trampar jag måhända på några ömma tår) och då framför allt vilka instrument som ska spelas på och vilken hastighet och ljudstyrka den har? Upplever vi Gudsnärvaro eller är det enbart vacker stämning, mest nostalgi eller häftig lovsång det handlar om? 

Är vår kristendom levande nog? En fråga vi värjer oss för att svara på. Inför Mönstraren på Patmos genomskådas vi utan anseende till personen, lever du? Är du varm, kall eller ljummen, vi kan inte gömma oss längre då Hans genomträngande blick utrannsakar verkligheten.

Om vi jämför med vad Herren säger till Laodiceas församlings ängel: "Du säger ju: jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet; och du vet icke att du är eländig, ömkansvärd, fattig, blind och naken. Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag. Så gör nu bättring med all flit" (Upp3:17,19)

Vilken klang slår an i oss då vi hör detta? Försvarar vi oss med en gång och tycker det kunde vara mycket värre. Naturligtvis kunde de vara det. Finns Jesus själv innanför eller står han rent av utanför dörren och klappar på. Har vi blivit så präktiga, skötsamma samhällsmedborgare att våra liv inte vittnar om Kristus alls? Vurmar vi för den sexuella moralen, men blundar för vår nästa som lever i ekonomisk nöd? Att Sodom förstördes berodde inte endast på omoral och homosexualitet utan också på att man inte ville hjälpa den fattige och ekonomiskt utstötte (Hes. 16:49). Har vår egen duktighet ersatt beroendet av Herren? Frågorna kan bli många, men svaret är alltför ofta, Herre, vi håller inte måttet, vi är alldeles för bekväma och vill absolut inte bli hånade, lida eller bli förlöjligade av världen. Vi vill hellre likbildas med världen, göra karriär och leva gott. Ett evangelium under bekvämlighetens flagg.

Kom dock ihåg löftet Herren gav till övervinnarna i Laodicea; "Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron , likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min Fader på hans tron." (Upp.3:21).  Vilket löfte, vilken himlalön. Det finns ingen jordisk arbetsgivare som kan erbjuda dig detta. Men det går ej utan kamp och strid. Världen är ännu i den ondes våld.

Jag låter N. P. Wetterlund sammanfatta med ett avsnitt, hämtat från "Andens lag". Måhända är han väl skarp redan då men ack så aktuell idag:

-"Jag ville att du var antingen kall eller sjudande." Så står det i grundtexten. Alltså vill Herren ha antingen full värme eller full köld hellre än det ljumma. Varför? Jo, på kokpunkten dö de flesta bakterier och på fryspunkten ligga de åtminstone i dvala, men i det ljumma trivs de bäst. I Smyrna så ock i det prima(segrande) Tyatira och i det prima Sardes stod man på "kokpunkten" , i sköko-Sardes stod man på "fryspunkten" , i Laodicea var man "mjölkvarm". Där var också alla skadliga "bakterier" och vederstyggliga "maskar" i livligaste rörelse. Därav Herrens vämjelse. Han vill "kräkas". 

I Sardes var man kall, i Laodicea var man ljum. På förra stället gjorde man inte mycket väsen av sig; man var rätt och slätt död. På det senare stället var man ock död, men under det starkaste sken av liv och med ofantligt höga tankar om sig själv. Sardes är graven med en liten smula vitt, så att den är grådaskig. Laodicea är graven med den vitaste vitmening.

"Jag är rik ,ja, rik är jag och behöver intet". Det var den bärande kraften och den allt behärskande grundtonen, ja, just "den goda tonen" i Laodicea. 

I Sardes gick allt liksom av sig självt, slött och dött, efter gammal vana. Men i Laodicea bärs vanan upp av en väldig hänförelse, av det äckliga självbehaget och den pösiga självbespeglingen, som ger "ljuvlighet". 

"Jag är rik, ja, rik är jag och behöver intet". Här har alltså verket fullkomligt utträngt Verkaren. Man tar blott skenet av hans namn. Den härliga gudsskapelsen har blivit självskapelsen. Vad som i Efesus var begynt är fullbordat i Laodicea. Den "rika" apparaten av predikande och hörande, av bedjande och sjungande och av arbete för Guds rike har blivit det allt, som trätt istället för Gud. Andliga slagord i riklig mängd, fraser i myckenhet, ett nitiskt bestyr med fatets och bägarens utansida- med sådant dolde man den inre tomheten och ruttenheten. Konsten att nalkas Gud med läpparna, under det att hjärtat är långt ifrån honom, är här driven till sin höjd.

Kvantiteten, kvantiteten- den är Laodicea-guden. Här vräker, häver och bröstar man sig som fariseen i templet och lägger upp såsom han stora högar av "rikedomar". Stor, ja, stor är man och därför är man en styggelse , ja, spyornas styggelse inför Herren. Över dörren till kyrkan eller bönhuset i Laodicea stod alltså ordet: Rik. Men därunder satte Herren de fem orden: Eländig, ömkansvärd, fattig, blind och naken. (slut på citatet)

Säg, är det inte en profetisk skärpa som lyser fram här i dessa dar. Laodicea kan översättas med folkvälde. Och med ekumeniken över religionsgränserna framträder skökan mer och mer. Må Gud bevara oss i sin "lilla hjord". Som övervinnare!