Som sagt var, det blev ingen nobelfest detta ödesmättade år. Ingen internationell uppmärksamhet, inga högtidliga ceremonier, ingen prisutdelning i konserthuset, ingen bankett i stadshuset och inga kungliga galablåsor att beskåda. Feststämningen är utbytt mot virusrädslan.
Alfred Nobel, en man som levde ett kringflackande liv, internationell på många sätt, ingen sällskapsmänniska i de fina salongernas glans men med sinne för ekonomi. Om han inte testamenterat sina tillgångar på det sätt han gjorde, skulle många ha känt till honom då? Visserligen uppfann han dynamiten, så alldeles okänd skulle han inte ha varit. Dock är det den årliga prisutdelningen som gjort honom känd för eftervärlden. Med mottot: I mänsklighetens tjänst.
Så gott som alla av oss, kommer inte ens i närheten av att ens vara påtänkt för ett förslag till att nomineras som kandidat till nobelpriset. Våra insatser därtill är alldeles för ringa, betydelselösa och anspråkslösa. Om detta torde vi alla vara överens.
Hur den himmelska prisutdelningen kommer att bli ser jag förväntansfullt fram emot. Sannolikt något alldeles enastående fullkomligt. Och framför allt rättvist. Utdelade av Konungen själv.
" Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds för mig, och Herren den rättfärdige domaren skall giva den åt mig på "den dagen" och inte åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse". Så skrev Paulus i sitt andra brev till Timoteus kap 4 vers 8. Så trösten nu varandra med detta hopp!
Kommentarer
Skicka en kommentar