Han såg människorna

 Dagens tidlösa citat av Frank Mangs följer:

Evangeliet berättar om en blind man, som kom till Jesus och blev till hälften botad. När Herren sedan frågade honom: "Ser du något?" svarade han: "Jag kan urskilja människorna; jag ser dem gå omkring, men de liknar träd."

Det var ett underligt svar och en underlig syn, och vi har svårt att föreställa oss den bild, som avtecknade sig på näthinnan i mannens ögon: människorna liknade träd.

Någonting hade skett med honom, ty förut såg han ingenting alls. Men det vore synd att säga, att han var klarsynt. Det var någonting som rörde sig för hans ögon, då han försökte se, men han såg inga linjer och former, inga leende anletsdrag och inga leende ögon. Och han såg inga själar - bara suddiga, konturlösa varelser, som rörde sig och gick omkring och såg ut som träd, försedda med fötter.

Någonting hade skett med honom, men någonting mer behövde ske. Och därför "lade Jesus händerna på hans ögon, och nu såg han tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting klart."

Två gånger måste han vidröras av de helande händerna för att få en normal syn på människorna. Ändå är det inte sagt, att han upptäckte mycket mer än bara utseendet hos sina medmänniskor. Själarnas värde och själarnas nöd var alltjämt dolda för honom.

Det händer ibland, att vi måste genomgå en hel serie av under och en hel serie av både bittra och sällsamma erfarenheter, innan vi upptäcker det verkliga ansiktet hos både oss själva och vår nästa.

Johannes, aposteln, hade varit med om många underbara ting i Jesu gemenskap, när han en afton ville nedkalla eld från himmelen över några samariter, som på grund av vanlig nationalism och religiös fanatism vägrade att ge hans Mästare nattlogi. Han såg ännu inte samariternas människovärde.

Efter tre års vandring med Jesus vågade Simon Petrus i mänsklig förhävelse placera sig själv i särklass bland lärjungarna och högtidligen försäkra, att han aldrig skulle svika, även om alla andra gjorde det. Han kände inte sig själv ännu. Och det var endast tack vare fallet och förnekelsen - och Guds ofattbara nåd - som Simon Petrus blev så mänsklig, att den Allsmäktige kunde bruka honom till frälsning för andra människor. Men till och med efter pingsten måste han få en särskild uppenbarelse för att upptäcka människovärdet hos sådana som inte var judar.

Ett av de uttryck, som gripit mig mer än många andra ord i evangelierna, är detta: "När han såg folkskarorna, ömkade han sig över dem, eftersom de var så illa medfarna och uppgivna, lika får som icke ha någon herde."

Han såg folkskarorna. Vi kan skriva om det uttrycket och säga: "Han såg människorna." Men han såg dem inte som en samling rovgiriga vilddjur - inte enbart åtminstone - utan han såg dem såsom får, vilka saknade herde.

Vi kan skriva om det där ordet en gång till och säga: "Han såg människan". Inte bara så och så många hundraden och tusenden, utan han såg den enskilde individen med hans privata nöd och hans personliga problem. Han såg människan, som var ensam, trots det att hon stod inpackad bland tusende andra.

Och ibland lämnade han massan och stråkvägen bara för att hjälpa den ensamme, som var i nöd. Han delade hopen för att få tag på en blind tiggare vid vägkanten, och han vek av från vägen för att komma till publikanen, som ensam satt i fikonträdet.

Han såg människan sådan hon verkligen var: en egendomlig blandning av stoft från jorden och livsande från höjden - en disharmonisk kombination av människodjur och evighetsbarn.

Det var ingen ny upptäckt för honom den där dagen, då han stod på backsluttningen i Galileen och såg över ett böljande hav av brokigt klädda människor. Han såg samma syn, då han från härlighetens himmel blickade ned till vår olyckliga värld. Han såg någonting hos människan, som var värt att frälsas och som kunde frälsas; men han såg också någonting hos människan, som var hennes förbannelse och som hon behövde bli frälst ifrån. Han såg människan och hennes synd. Och så kom han hit ned för att för evigt och fullkomligt skilja dessa två ifrån varandra.

Han såg människans verkliga värde, och denna syn i förening med en fullkomlig kärlek gjorde, att han kunde ge allt och göra allt för vår frälsning.

Det var denna sunda och sakliga syn på människan och hennes synd, som gjorde att Jesus Kristus på en och samma gång kunde vara så heligt hänsynslös och så bottenlöst barmhärtig. Han var lika hänsynslös som kirurgen, vilken utan tvekan sticker kniven i bölden och kapar bort armen och benet, som angripits av kallbrand eller blodförgiftning.

Befallde han inte en gång en själsfin, religiös och kultiverad ung man att realisera hela sin stora förmögenhet och ge bort alltsammans bara för att rädda sin själ och få en skatt i himlen. Och han var så hänsynslös, att han inte prutade ned priset med ett enda öre, när den unge mannen vände honom ryggen och gick bedrövad bort.

Sa han inte till fromma fariseer, att deras religion var lika värdelös som kalkfärg på klippgravar! Den kunde bara till en tid dölja döden och förruttnelsen men var dömd att regna bort, när störtskurarna föll.

Varför var han så sträng mot dessa människor? Alla var ju inte skojare, skrymtare och bedragare.

Nej, men de var fängslade av en andelös religion, som band dem säkrare än någon synd och som mer än någon last gjorde dem immuna mot Kristi Ande och den frälsande sanningen. Deras falska religion förhindrade dem att finna både Gud och sitt verkliga jag. Och därför måste den hamras sönder för att de skulle kunna bli frälsta.

Då hans egna lärjungar hade sackat efter på vägen och börjat diskutera med varandra om vem som var störst, då stannade han, inväntade dem och sade: "Om ni inte omvänder er och blir såsom barn, skall ni inte komma in i himmelriket."

Han såg, att deras själar var i fara. Blev de inte frälsta i tid, så skulle högmodet förgifta och fördärva deras verkliga jag och göra dem obrukbara för Guds verk i tiden och odugliga för hans himmel i evigheten.

Men han, som var så heligt hänsynslös, kunde på samma gång vara så oerhört barmhärtig.

När fariseerna släpat fram en kvinna, som lagen dömde till döden, vägrade han att skriva under dödsdomen. I stället böjde han sig ned och skrev i sanden. Han skrev någonting, som gjorde att fariseerna - den ene efter den andre - rodnade av blygsel, drog sig ut ur hopen och smög sig bort utan att säga ett ord. Och när den skälvande synderskan till slut stod där ensam inför den Helige, såg han på henne med ögon, som var fulla av renhet och godhet, och sade: - Var är de andra? Har ingen dömt dig? - Nej, Herre. Ingen har dömt mig. - Icke heller jag dömer dig. Gå, och synda inte härefter!

Det var inte lätt att synda, sedan hon skådat in i hans ädla ansikte och lyssnat till de milda och mäktiga orden. De verkade oändligt mycket mer än fariseernas vassa ögon, hårda händer och obarmhärtiga domar. Och från mötet med Jesus gick synderskan ut för att bli en ny människa.

Den svärjande och förbannande Petrus behövde bara en blick av Jesus för att orden skulle dö på hans läppar och hjärtat fyllas av en sorg, som var så äkta, hel och djup, att Petrus räddades både för apostlatjänsten och himmelriket. Men så var också Jesu blick full av lidande kärlek.

Men vi får ta ett steg till och säga: även i vårt förhållande till andra behöver vi få del av Kristi syn och Kristi sinne. Vi måste bli behärskade både av hans heliga barmhärtighet och hans heliga hänsynslöshet.

"När han såg folkskarorna, ömkade han sig över dem". Han ömmade för dem - han kände någonting för dem - och i frälsande kärlek gav han sitt liv för dem.

Men vi läser också: "Själv betrodde sig inte Jesus åt dem, eftersom han kände alla - ty av sig själv visste han vad i människan var."

Detta är skrivet inte bara om hans förhållande till fariseerna och hans fiender utan om hans förhållande till en del av dem, som trodde på honom som Frälsare och Messias.

Människan är det gråtande barnet och det rytande vilddjuret. Hon är denna tidsålders vekaste varelse och farligaste best. Och just därför behöver vi gripas av den Frälsare, om vilken det heter: "Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder."

Det är bara Han, som kan lära oss att älska rätt och hata rätt. Det är bara Han, som kan göra oss till gudasöner och helgon. "