" Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma och de år nalkas om vilka du skall säga: "Jag finner icke behag i dem'. " ( Predikaren 12: 1 )
Jag har en vän som idag fyller 65 år. Fyller pensionär som det så vackert heter. 65 år är ingen hög ålder, idag, många är då fortfarande vid god vigör. Ett liv varar 70 - 80 år, heter det visst också ( Ps. 90: 10 ), fast många lever längre än så och att bli 100 år är inte ovanligt längre. I takt med att den västerländska levnadsstandarden stigit, har välfärden ökat! Hur framtiden blir, det vet vi inte.
Den bild, som Predikaren målar upp då den beskriver ålderdomen är allt annat än ljus och föga uppbygglig för den moderna nutidsmänniskans tankevärld. Det heter nämligen följande i de återstående verserna i det 12:te kapitlet: " ja, förrän solen bliver förmörkad, och dagsljuset och månen och stjärnorna; före den ålder då molnen komma igen efter regnet, den tid då väktarna i huset darra, och de starka männen kröka sig; då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu har blivit, och skåderskorna ha det mörkt i sina fönster; då dörrarna åt gatan stängas till, medan ljudet från kvarnen försvagas; då man står upp, när fågeln begynner kvittra, och alla sångens tärnor sänka rösten; då man fruktar för var backe och förskräckelser bo på vägarna; då mandelträdet blommar och gräshopporna släpar sig fram och kaprisknoppen blir utan kraft, nu då människan skall fara till sin eviga boning och gråtarna redan gå och vänta på gatan; ja, förrän silversnöret ryckes bort och den gyllene skålen slås sönder, och förrän ämbaret vid källan krossas och hjulet slås sönder och faller i brunnen och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud, som har givit den", och så knyter Predikarens författare ihop säcken med att i allra största pessimism och levnadströtthet slå fast: " Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet! "
Denna depressions-skapande text hör vi väl knappast som utgångstext ens på en pensionärssamling. Ålderdomen - den kommer människan inte undan, dvs om hon får leva tills hon blir gammal - hur mycket använd av Gud hon än varit under sina krafts dagar. Det kan kännas svårt att förstå att hon ej blir skonad från att sakta avklädas och mer och mer försvinna in i minnenas och dimmornas grå värld. En - många gånger klen tröst - är det ändå, att då kan hon inte längre falla i synd, hon är bärgad för gott, men dödskampen kan vara lika svår för "helgonet" som för "storsyndaren". Försök förklara det, den som kan, jag kan det icke. Och skulle du tycka att Gud inte är rättvis, är du inte ensam om att uppfatta det så. Vi får ödmjuka oss och stilla acceptera hans tillvägagångssätt, men vi förstår det inte nu. Möjligen i evigheten.
Hur många gånger har jag inte hört dessa ord, uttalade i väckelsemötets förtätade stämning; Vi vet ingenting om morgondagen, idag är frälsningens dag! Vi har nuet, vi vet inte om vi får uppleva morgondagen. Vi är inga odödliga varelser - det tror jag många av oss, mer markant förstått i dessa pandemi-dagar - förr eller senare ringer dödsklockorna in den eviga friden. Visst, basunen kan ljuda och bruden hemförlovas.
Men vi har nuet att förvalta, denna dag som inne är. Får Herren denna dag komma till oss med livets bröd, är vi mottagliga denna dag för gemenskap med Honom? Kom ihåg att gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett men idag verkar Herren.
Gamla och unga, låtom oss sjunga Ära ske Jehova! Ljude de orden vitt över jorden; Amen, Halleluja1
Kommentarer
Skicka en kommentar