Uti dessa sista dagar vimlar det av läror här Och att finna bästa väg är ej så lätt. Därför frågar man rätt ofta vilket samfunds namn jag bär Vilken riktning som jag tror kan hava rätt.
Men på denna fråga har jag blott ett enda svar Livets väg förblir densamme som i gamla dar. Den som följer Herren Jesus skall förvisso komma rätt Detta är det enda verkligt rätta sätt.
Så skrev Walter Erixon någon gång ca 1930. Läget - dag som inne är - är likt. Det finns många olika läror, teologier och "sanningar". Många som genom årens lopp menat sig ha förstått de gåtfulla passagerna i den heliga skrift. Mer eller mindre sannolikt, troligt och trovärdigt. Och inte har det blivit mindre av detta , då Internet inträtt med sin världsvida plattform.
På de teologiska högskolorna tonas den enkla frälsningen ned, man vill vetenskapligt förklara andens verk. Jag minns vad Arne Imsen sa en gång: " Jag har sett många, hängivna, brinnande ungdomar träda in i de teologiska högskolorna. När de återvänt därifrån har de blivit förvandlade till religiösa mumier."
Den enkla, levande tron finner man inte i de lärdas högborg, utan snarare hos dem som levt nära sin Herre och fostrats, de som "vandrat genom tåredalen" i lidandets skola. Vi har aldrig blivit lovade "guld och gröna skogar", däremot har han lovat att vara med oss alla dagar. Någon "framgångsteologi" har aldrig utlovats i den meningen; däremot heter det: " Guds ord hade framgång! "
Bibeln är ingen enkel bok. Samtidigt som den på vissa punkter är så enkel att de mest enfaldiga och ringa förstår dess huvudbudskap, är den andra gånger så svår att de mest lärda och fanatiska inte begriper dess djupaste innebörd. Utan tolkning av den helige ande navigerar vi med största sannolikhet vilse, förr eller senare.
Olika bibelsanningar har under skiftande tider lyst fram. I spåren av dem har de olika samfunden genom tiderna bildats. Det som ofta började med uppvaknande och väckelse förvandlades med tiden till samfund och institutioner, med olika sanningar mer tydliga just för dem. I takt med att stagnationen ökade och samfunden minskade i folkmängd blev sammanslagningar den naturliga följden. Då det gäller bibeltroheten fick "lärostriden" ofta vika för det faktum att de små församlingarna inte kunde hålla samman längre, man blev helt enkelt för få. Evangeliska frikyrkan, EFK och Equmeniakyrkan är exempel på sådant. I det förstnämnda exemplet var det tre mindre samfund som slogs samman med relativt lik bakgrund och teologi, något som kunde uppfattas ganska naturligt. Det andra exemplet är dessvärre en sammanblandning av tre, fyra olika samfund med skild bakgrund, olika bibelsyn och historia som skiljer sig från varandra. Pionjärerna skulle förmodligen ( om de kunde ) vända sig i sina gravar om de vetat hur det blev.
Samtidigt är jag väldigt glad över att den tid då partisinnet var rådande är förbi. Då det knappt existerade någon frälsning utanför det egna samfundet. Levande och ljumma kristna finns i de mest skiftande sammanhang. Låt mig ta ett exempel; - en släkting till min hustru var "pingstvän uti de yttersta fingerspetsarna" om du förstår uttrycket. En gång lyssnade han ivrigt till en inspelad predikan av riksevangelisten Gustaf Landmér. "Vad bra han talar, vad rätt han har, var är han predikant någonstans" undrade han förväntansfullt. "Inom Missionsförbundet". Vid det svaret slog han dövörat till direkt och ville inte höra mer.
Precis som på bibelns tid; den ene håller sig till Paulus, den andre till Petrus, den tredje till Apollos. Vi känner igen oss, mönstret upprepas.
Naturligtvis fanns även de "under partisinnets glansålder" som rörde sig med glädje utanför alla läger. Smeden på Karmel, Gunnar Bengtström var en av dem. En gång, då han var ute och evangeliserade kom han i samspråk med en dam som försmädligt frågade honom; "Nå, till vilket samfund hör då Bengtström?" Han svarade raskt: " Till nasaréernas parti". Hon suckade: "Å, inte en sekt till".
Särskilt då det gäller eskatologin har det funnits predikanter och andra fromma syskon som varit tvärsäkra på händelsernas följder i de sista tiderna, det har dock inte alltid skett i den följd de så säkert trodde var det rätta. För den skull slutar vi inte att tala och predika om Kristi återkomst, inte alls. Vi ödmjukar oss och konstaterar, vi vet inte allt.
Låt oss hellre instämma i hur Frank Mangs sammanfattade sin enkla teologi; "Jag tror på livets teologi". Livet som är Jesus själv.
Kommentarer
Skicka en kommentar