Föröka vår tro!

 Ett utdrag från en apell av Nils Bolander, som inte endast skrev dikter med innehåll i, utan även böcker, får ligga som grund för dagens betraktelse. Han skriver:

"Tack gode Gud att jag f å r tro! Den är ett privilegium, en förmån.

Hur förökas den kristna tron? Vad behöver vår kropp för att leva och växa? Vi svara utan betänkande: Naturligtvis minst tre saker: näring, frisk luft och rörelse.

Alldeles detsamma gäller nu den kristna tron. Tron förökas genom näring.

I evangelisk kristendom är Ordet och tron oskiljaktiga. "Jag är livets bröd" säger Kristus. Där har du trons näring - Jesus Kristus. Tron måste dag för dag hämta näring av Guds levande ord.

Man får sig ofta till livs mycken imponerande statistik om bibeln. Den är världens mest spridda bok. Den är tryckt på så och så många hundra språk osv. Den statistiken säger oss egentligen inte mycket. Om vi här i landet dela ut tusentals biblar till konfirmanderna per år, ser det vackert ut i statistiken. Men hur är det i verkligheten? Finns det en mera bortglömd bok på bokhyllan i de allra flesta svenska hem? Till och med ovanliga översättningar. Men - oöppnade, olästa; en vacker prydnadssak. 

Hur många konfirmander öppna någonsin sina läsbiblar, sedan de "sett prästen för sista gången", som konfirmationen betecknande nog lär kallas i ett av våra landskap? Hur många kan instämma med en berömd svensk forskningsresande: "På alla mina resor har bibeln alltid varit min bästa lektyr?"

Och ändå - tron utan Guds ord är tro satt på svältkur.

Ja, att läsa bibeln ibland, någon enstaka gång, då man känner sig hågad, är heller långt ifrån nog. Det är ungefär som när ensamma gamla damer tycka att det inte är så noga med matordningen, då man bara har sig själv att tänka på - och så gå de och knapra litet i skafferiet som det faller sig. Det straffar sig. Sådant levnadssätt är högst fördärvligt, säga läkarna.

Tron förökas genom frisk luft. Bönen är trons livselement. Den ger tron vingar och vingkraft. 

Alla trons män har varit bönens män. De ha vetat något om bönedisciplin, att det inte räcker med bön i nödtider.

Varför finns det så många uttråkade och griniga kristna ansikten? Varför finns det en sådan uppsjö på tyckmyckna och snarstuckna kristna i våra led, kristendom som snarare är ynkedom?

Därför att vi inte möta varje dag på knä utan fuska med bönen. Därför att vi i all vår kristlighet ofta leva i förskämd och unken luft. Vi har glömt att öppna bönens fönster i själen dag efter dag. Vår kristendom är ovädrad och därför olustig. Skall tron kunna leva rikt och sunt, måste den leva i bönens oavbrutna luftväxling.

Tron förökas genom rörelse. En muskel, som inte övas och motioneras, förslappar och förtvinar. En tro, som inte praktiseras, förlamas. En kristen som tänker som så: Nu skall jag bona om mig och ha det varmt och gott med min tro och alla mina härliga löften, riktigt låsa in mig med min gudsförtröstan, har en falsk tro.

Tro, verksam genom kärlek, gäller det alltid. Det borde vi veta. En tro utan gärningar är död, försäkrar aposteln Jakob. En kristen människas tro är ett oavbrutet pendlande, en puls som slår olika hårt, i olika tider.

Det finns tider, då trons puls slår friskt, när man är beredd att tusen gånger dö för sin tro, men också tider med besynnerligt matt trospuls. I trons prövningsperioder finns det inte något bättre botemedel än att kasta sig ut i praktiskt arbete, i kärlekens tjänst bland människorna.

Du som har råkat in i tvivlets dimma och nästan är redo att ge upp alltsammans, jag ber dig att pröva det gamla hederliga receptet: kasta dig ut i helhjärtad tjänst bland människorna! Tiden ropar på din insats. Världen är full av människor som behöva dig - din omtanke, ditt handtag, din kärlek.

Säg, är vår tro i rörelse eller är den bara en rörelse? Frågan kommer som ett slag i ansiktet på mycken stugsittarkristendom och munväderskristendom. Men den visar också trons höga och likväl så enkla väg. Det är ingen drömmares och drönares upphöjda väg i ensamheten bland bergen eller bakom de skyddande klostermurarna. Den är från början till slut vardagskampens och den grå vardagstjänstens väg bland människorna.

Hur förökas vår tro?

Innerst inne räcker det inte med att vi regelbundet söka oss till Guds ord, att vi bedja och att vi handla och vandla. Först och sist behöva vi alltid komma fram till Kristus och ropa: Herre, föröka vår tro!

Herre, föröka vår tro! Mer än någonsin behöver vår trosarma mänsklighet, som kommit så långt bort från Guds skapartanke med henne, anstorma gud med den bönen. Det finns ingenting annat som skall kunna övervinna världen än just förökad tro, hällebergstro.

General Booths äldsta dotter berättade en gång som åldrad sina minnen från den tiden, då hon som sjuttonårig flicka sändes för att röja väg för Frälsningsarmén i Schweiz och Frankrike.

Motståndet var, lindrigt uttryckt, kompakt. T.om. fängelse hotade. Men ingenting tycktes kunna knäcka den lilla frälsningsflickans sjungande mod. Hon var bergfast säker på att framgången inte skulle utebli. Hon sjöng ed sin klockrena sopran i ett schweiziskt fängelse.:

 "Dig som helt min själ tillbeder, här jag äger endast dig. Fängelset mig fröjd bereder, när du delar det med mig.

Må mitt liv dig städse tjäna. Det jag haver, Herre, tag. Jag mig själv vill dig förläna, vill dig följa natt och dag."

Hon visste att hon kämpade med seger i sikte. Och åren gav henne rätt. Då hon på äldre da´r  kom tillbaka hyllades hon av sina forna motståndare nära nog som en drottning. Hur var detta möjligt? Jo, svarade hon, jag hade en stark tro: jag väntade alltid att det omöjliga skulle ske. Jag var illa rustad i många avseenden. Jag kände t.ex. inte alls till vad teologi vill säga. Men jag kände Jesus.

Tro mig - så länge det finns människor som känna Kristus, känna honom som ett saligt tvång till tjänst och som bäras av honom i sin barnsliga tro, så länge våga vi mitt i denna stål- och stentid sjunga med varandra:

Han kommer, han kommer, den dag, som vi bida, då folken förenas i kärlek och tro och himmelens Herre på jorden är konung och de i hans skugga få saliga bo, den dag, som fullkomnar de heligas böner, den dag, som vår tro med beskådande kröner.