Blockering

Jag skyndar mig att överlämna pennan åt Frank Mangs, en man med stor livserfarenhet och nära gemenskap med Gud, både under bejublad framgång men också under livets mörka dagar i hopplöshetens tecken. Han skriver:

"Tut - tut - tut. Så låter det ibland då vi lyft telefonen och slagit numret till den person, vi vill ha kontakt med. Linjen är blockerad - någon annan har den kontakt vi söker. 

I de allra flesta fall innebär detta ingen katastrof. Vi kan vänta ett par minuter och slå numret en gång till. Och ännu en gång eller två. Och skulle vi befinna oss i en verklig nödsituation, kan vi ju slå nödnumret och påkalla den hjälp vi behöver.

Men det är inte bara telefonledningar som kan bli blockerade. Andra ledningar kan det också. Jag var bara elva år gammal då min tio år äldre bror medvetslös bars in i stugan. Utan lykta hade han i höstkvällens kolmörker på cykel kolliderat med en kamrat, som kom från motsatt håll. Det fanns ingen skråma på Alfreds kropp. Och inte en enda droppe blod hade sipprat ut. Men i fallet mot vägbanan hade hans huvud fått en så stark stöt, att en inre blödning uppstått i hjärnan. Det var ingen större blödning. Endast någon droppe. Men denna droppe hade blockerat hjärtats friska flöde av syremättat blod. Och det var inte bara denna inre linje som var blockerad. Linjen utåt var det också.

Fast det är sjuttiotre år sedan detta hände kan jag ännu tydligt se profilen av mor, där hon timme efter timme satt vid sidan av sängen och väntade på att få kontakt med sin döende son. Hon ville tala med honom om samma nåd som fanns för rövaren på korset i Jesu närhet. Hon fick också den kontakten. Alfred vaknade ur dvalan och kunde lyssna och tala, bedja och tro. Men bara för en liten stund. Sedan bröts kontakten definitivt, tretton timmar efter olyckan, då han dog. Men den korta stunden av kontakt gjorde att mor och vi andra på något sätt kände det lättare än vad vi annars skulle ha gjort.

Men det behöver inte alltid bli en skada på hjärnan för att kontakten mellan ett par människor som hör ihop skall brytas. En skada i "hjärtat" kan bryta kontakten lika verkligt. Kontakten var klar mellan de där två ungdomarna, som under pausen i missionsmötet kom hand i hand och med strålande ansikten talade om, att de skulle bli ett. Lyckan lyste ur deras ögon. Ty deras hjärtan hade börjat slå i takt. De var ett - fast de var två. Och att de kom till mig berodde på att jag var god vän med dem båda. Och så visste de att jag var en människa, som kunde dela deras lycka. 

Så gick några år. Men en dag kom Sven - vi kallar honom så - och talade om, att han inte längre stod ut med Stina. Och lite senare kom Stina och talade om, att hon inte stod ut med Sven. Skenbart var de alltjämt man och hustru och delade hem. Och "säng och säte" för att använda en gammal term. Men i verkligheten levde de två i skilda världar. Och mellan de två världarna reste sig en mur av is och tystnad.

Vad det var som hade blockerat förbindelsen mellan de två hör inte hit. Det var bara någonting, som de aldrig räknat med och som inte borde ha hänt. Men som ändå hände. Och sedan alla försök till försoning och förening misslyckats, fanns bara en väg kvar. De två, som en gång och med strålande ansikten kommit och berättat om sin stora kärlek, drog åt var sitt håll. Även i yttre mening. Och Stina och Sven är inte ensamma om det ödet sorgligt nog.

Ändå är inte en skilsmässa det värsta som kan hända en människa. Det är värre då det blir blockad på linjen mellan Gud och oss. Ty då är det ingenting mindre än vårt eviga öde som står på spel.

Och då jag skriver detta, tänker jag enbart på sådant som kan hända oss kristna människor och som kan både försvaga och avbryta den fungerande förbindelsen mellan Gud och oss. Det behöver inte vara stora och grova och uppenbara synder, som bryter den kontakten. Den kan försvagas och brytas därigenom att vi i vårt sinne ger rum för sådant - och låter oss behärskas av sådant - som är en fiende till Andens nya liv.

När detta sker blir det blockering i den finaste av alla förbindelser: förbindelsen mellan Gud och oss. Dubbel blockering. Av bara farten kan vi fortsätta att försöka tala med Gud, fast vår bön saknar vingar och aldrig når fram till nådens tron. Gud har någonting viktigt att säga oss just i den situationen. Men linjen är blockerad. Vi har inte förmåga att lyssna. Hans budskap når inte fram. 

Vi bär alltjämt inom oss en ande, som är skapad för gemenskap med Gud och som hungrar efter gemenskap med Gud. Men linjen från vårt väsens innersta - där vår ande bor - och till vårt medvetna själsliv är blockerad. Vi hör inte vår egen andes nödrop. Ty vi är berusade i vårt sinne. Och vi har inte förstånd att riva undan fördämningen som hindrar det gudomliga livets renande och livsgivande flöden att välla in i vår inre värld.

Tut - tut - tut är det enda svaret, Herrens Ande får, då han vill väcka oss till besinning. Tut - tut - tut är det enda svar alla goda gåvors givare får, då han erbjuder oss ett överflöd av den himmelska världens verkligheter. Vi är alltför upptagna med förgängliga ting och farliga ting för att kunna ta emot vad vår Fader vill ge.

Och här finns bara en enda väg till räddning; att vi stannar och börjar tänka. Sunt och sakligt och på fullt allvar. Och med bistånd av Sanningens helige Ande. För att sedan bli villiga att bryta blockaden på den linje, som för både tid och evighet ger oss liv och frid."