"Faren efter frid med alla och efter helgelse; ty utan helgelse får ingen se Herren." (Hebr.12: 14)
Helgelse, att helga sig, att komma närmare Gud, hur gör vi det? Jag kastar ut frågan på en gång och skulle förmodligen få en mängd olika svar jag faller av vem som jag frågar? Den köttsliga människan har ringa intresse för helgelse. Hela hennes väsen utstrålar vad jag vill ha, vad jag vill göra och vad jag kan bli och helgelse hör definitivt inte till något som kunde tänkas prioriteras. Människan menar sig vara fri och oberoende.
Inom vissa kulturer är den yttre helgelsen, eller vad vi nu använder att kalla det för, av största vikt. Människan skall se ut på ett visst sätt, klä sig i strikta klädkoder och ha ett "korrekt" uppträdande. Då klassas hon att vara god och representativ. Och så är även många samhällsfunktioner uppbyggda.
Den inre människan och vad som bor i henne syns inte alltid och ibland behöver vi Andens ledning för att kunna urskilja det som är fött av ande och det som är kött, något som kan vara mycket svårt. Det inneboende livet som inte alltid ger sig uttryck på ett synligt sätt men som är så värdefullt för himmelens Gud. Bönelivet, offervilligheten och förlåtelseberedskapen, är ädelmodighet som vi sällan ser hos varandra om vi inte lever i dess omedelbara närhet. Och även då är vi lätt hemmablinda.
Vi helgonförklarar lätt de som finns på avstånd och ser inte de gudsmän och gudskvinnor som finns i vår omgivning. Vi stirrar oss blinda på titlar och utmärkelser och upptäcker inte vad Gud planterat i de som finns i vår närhet. Ett kapital som väntar på att komma i funktion. Men har vi rätt nycklar, så vi kan frigiva den fångne, föda den fattige och arme och utrusta den som fått beredvillighetens skor.
När profeten Samuel fick i uppdrag att utse en konung utav någon av Isais söner gick han efter det yttre och deras högresta gestalt. Den yngste gossen David var inte med vid det tillfället utan vaktade får. Men Herren visade på vem han hade tänkt sig. Ändå var David ingen fullkomlig man, ändå heter det att han var en man efter Guds hjärta. Se, Herren har en helt annan helhetsbild då han kallar. Dessutom ser han det sanna potentialet hos oss.
När vi skall beskriva en medmänniska börjar vi ofta med det yttre, utseendet, om något särpräglar honom och fortsätter sedan med hans meriter, vad han åstadkommit under livet och vad han är bra på. Det inre väsendet omnämns sällan även om jag inte tror att det skulle uppfattas som mer oväsentligt, snarare något som kunde högaktas. Vi har dock våra begränsningar och ser ofta endast den "officiella" sidan hos vår nästa. När kameran är avstängd och han är ensam, den sidan är alltjämt dold för oss.
Hjärtats renhet - den ser Gud. Det går inte att gömma sig för honom likt Adam i lustgården utan det fördolda kan inte hållas hemligt. Den verkliga helgelsen är inget utanpåverk med religiösa symboler och ett fromt uppträdande. Det är mycket mer än så. En levande gemenskap i lydnad och överlåtelse, där Herren och hans vilja går först och där gudsfruktan driver fram en relation till Skaparen, inte av rädsla - utan av tacksamhet, tänk att också jag får vara ett Guds barn, benådad och återfunnen. Att det sedan finns skavanker här och där på resdräkten, det får vi stå ut med. När vi är hemma, då är vi fullkomliga. Säg, får Herren bli din ledstjärna också för din inre helgelse?
Kommentarer
Skicka en kommentar