Den nya synen

 "Så blev jag då, o konung Agrippa, icke ohörsam mot den himmelska synen." (Apg.26:19)

Har du sett den himmelska synen? Har du någon vision som du brinner för? Eller sitter du kvar i mörkret? Utan en framtidsvision blir inte kampen lika levande, det är något som saknas; framtidstro, framtidsvilja och passion. Eller hänger en täckelse kvar framför dig så att du inte ser vad du har och vad Gud vill? Att du lik judarna inte ser att den utlovade Messias vill ha personlig gemenskap med dig?

Dagens citat står Nils Bolander för, diktaren med den smorda pennan. Idag är han mest ihågkommen som diktare men han var också en lysande talare som samlade stora skaror, folklig, men samtidigt himmelsk budbärare. Han skriver följande:

"Det kom en gång en flock samariter ut till Mästaren från Nasaret, där han rastade vid Sykars brunn, ditlockade av en ökänd kvinna som kommit stormande in i samhället med tindrande ögon och ropat med hög röst: "Kom och se en man som har sagt mig allt vad jag har gjort. Månne icke han är Messias?"

Vad var det nu för märkvärdigt med detta samariternas uttåg till brunnen? Ingenting alls, menade Jesu lärjungar. En samling nyfikna, sensationslystna halvjudar.

Men deras Herre och Mästare utropar: "Lyft upp edra ögon, och sen på fälten, hur de ha vittnat till skörd." Han hade sett den nya synen. Han såg vad ingen annan såg: en skara konungabarn, på vilka ett rike väntade, och han såg en sökande Faderskärlek som ingenting kunde hålla tillbaka. Han skådade de små människornas nöd och den store Gudens nåd. Detta var den nya synen som kom hans ögon att lysa.

Och det dröjde inte länge förrän han lärt sina skumögda lärjungar att se samma bländande syn. Då hände det något med dem. De blev erövrare, blodsvittnen. Därom bär den vidunderliga äventyrsromanen "Apostlarnas gärningar" klart besked.

Men låt oss nu lämna de fromma lärjungarna och i stället kasta ett öga på något mycket ofromt: skökan vid Sykars brunn. Hon hade smugit, smusslat sig ut till brunnen undan människornas tissel och tassel om henne. Men efter mötet med den ensamme Mästaren smög hon inte längre, nej, då rusade hon i helig tanklöshet rakt in i lejonkulan, in bland människorna och berättade med andfådd iver om det stora som hänt henne. Hon blev faktiskt ett redskap för en kristen väckelse i sin halvhedniska hemstad. "Många samariter från den staden kom till tro på honom för kvinnans ords skull, då hon vittnade att han hade sagt henne allt vad hon hade gjort." Vad hade hänt med henne? Svar: Hon hade skymtat den nya synen.

Har vi sett den nya synen?

Det går lätt att sjunga om att vi sett den nya synen. Men har vi också sett den?

Är det kanske inte det som är vår tragik, litet var, att så få av oss verkligen sett någon himmelsk syn och att ännu färre varit trogna den syn de skådat? Man är alltför ofta kristen av bara farten - utan någon Kristus-gripenhet. Därför blir vi också många gånger så småskurna i vårt umgänge och våra domar. Avundsjuka på varandras framgångar. Misstänksamma. Lömska. Grälsjuka och prestigehungriga. Det blir så kyligt i vår gemenskap och på samma gång så kvalmigt. Det finns knappast någonting mer bedrövligt än kristna som inte brinner för en syn de skådat, kristna utan patos. Svala formalister. Vår Herres tjänstemän och detaljister. Kristna paragrafryttare.

Det kristna folket måste vara synernas folk. Vi måste komma tändande nära Kristus i hans ord, så att vi brinner för hans sak med klar, varm låga. "Blott den som brinner håller världen vaken."

Så mynnar denna söndags melodi ut i en smattrande trumpetstöt: Var trogen den himmelska synen! Den nya synen är som röntgenstrålen - genomskådande.

Så kände Paulus det utanför Damaskus stadsport. Han föll till marken, genomborrad, genomskådad. Hela det gamla lögnlivet var genomlyst av den himmelska synens obarmhärtiga strålglans.

Och kvinnan vid Sykars brunn gjorde samma förkrossande erfarenhet: demaskerad, avslöjad, genomskådad in i detalj av Guds sannings röntgenstråle.

Alldeles så var det meningen att du och jag skulle känna det inför den nya synen. Skakas av det omutliga allvaret inför levande Gud. Här finns inga smygvägar, inget smussel. Därför tvingar oss den nya synen på knä.

Men den är inte blott en sådan röntgenstråle som genomskådar. Den är också en solstråle som genomvärmer och ger liv. Det fick både Paulus och kvinnan vid brunnen erfara - hur den nya synen av världens Frälsare kom död mark att leva och blomma. 

Den som sett löftesbågen i skyn kan aldrig slå sig till ro. Han bärs av en helig, en naggande syn långt, långt bortom hem och bo.

Den som träffats av Mästarens blick kan aldrig söka sig vila. Han måste vandra, där Mästaren gick, vandringar hundramila.

Den som har bränts av den Eviges eld är märkt av en tärande låga. Han måste brinna där han är ställd, feberhett utan att fråga.

Den som har väckts av ett morgonbud, en klocka med klämtande kläppar, måste stå upp och tacka sin Gud med aldrig tigande läppar.

Salig, salig är människans lott. Slösande gåva är livet. Löftenas Hermon står dunkelblått. Allt blev av nåd oss givet."

Det du, den himmelska synen är något helt annat än att räcka upp en hand på ett möte för att bli frälst. Gudsmötet kan kosta blod, svett och tårar innan segern är vunnen. Säg, har du sett den nya synen och låtit den bli till en verklighet, för dig?