Att inte bekymra sig eller oroa sig är ett ständigt återkommande dilemma för oss människor. Hur skall det bli, hur kommer det att gå, vågar jag tro på detta, hur skall jag ha råd eller så här går det inte att agera? Visst känner vi igen oss. Denna ständiga oro som finns någonstans i bakhuvudet och hoppar fram med jämna mellanrum. Och ändå säger oss Herren att vi inte skall oroa oss, att det är han som har koll på tillvaron. Se på markens fåglar, de spinna inte, de skörda inte och ändå har Gud omsorg om dem. Hur mycket mer har han då inte omsorg om sina barn! Jag låter nu lektor Waldenström fortsätta:
"Vänd dig till mig, ty jag förlossar dig." (Jes.44:22)
"Skriften lär oss överallt, hur vi bör vända oss till Herren i all nöd.. Herren är densamme igår, idag, och i all evighet. Långt ifrån att han skulle bli trött på oss är det tvärtom hans högsta och allvarligaste vilja, att vi alla dagar och stunder skall bära all vår nöd och uselhet till honom. Han är en nödhjälpare och till en sådan skall man gå när man är i nöd. Lägg dig därför aldrig någon kväll i dina synder och bekymmer, utan, innan du går till vila, bär dina bekymmer till Herren och när du burit dem dit, så låt dem ligga där. Tänk, om någon varje kväll när han gick till vila, lade en stor sten på sitt bröst, eller varje morgon, när han gick till sitt arbete, lade en stor sten på sin rygg - icke vore det underligt om det gick illa för honom i sitt arbete samt att det blev dåligt med hans vila. Man skulle ju säga: Lägg ifrån dig den där stenen!
Sammalunda här: Kasta dina sorger, dina synder och all din nöd på Herren - han är ju din frälsare! Att onödigtvis gå och kvälja sig själv är ju över måttan dåraktigt. Att ha en Gud som vill bära allt, ja, som begär att få bära allt - tänk att ha en sådan Gud och ändå gå och bära sin uselhet själv och därmed förstöra all vila och ro i Herren samt all kraft att vandra i hans fruktan och efterföljelse! Det är ju alltför illa. Och nu har han lovat mig, att jag får kasta på honom alla mina bekymmer, både lekamliga och andliga, att jag får gå fram till honom med allt ifrån de allra minsta småsaker, som röra det dagliga brödet, t o m de allra gruvligaste synder, i vilka djävulen till äventyrs snärjt mig eller bragt mig på fall. Ja, han säger ock, att det skall vara hans lust att göra mig gott och hjälpa mig."
Vågar vi tro detta härliga? Också idag?
Kommentarer
Skicka en kommentar