År 1925 hölls ett stort ekumeniskt möte i Uppsala. Åsikterna kring denna händelse skiljer sig oerhört från varandra. Det är nästan som att detonera en bomb i vissa kretsar om det tages fram något som sagts vi det tillfället. Någon större ekumen är jag väl inte i det avseendet även om jag ock har trossyskon i vitt skilda läger.
Någon varaktig genomslagskraft uppnåddes knappast det året, snarare kom partisinnet att frodas på ett närapå makabert sätt, i synnerhet hos de falanger som menade sig stå för väckelse och vara eldens vidareförande utvalda.
Initiativtagaren Nathan Söderblom lär ha sagt dessa ord under avslutningspredikan, - något som är aktuellt även för oss nutida efterföljare i Mästarens fotspår - nästan hundra år senare: " Kristenheten framträder söndrad, men Kristus är en. Söndringen kan icke vara enligt hans sinne. När kristenheten samlas i liv och verk hos Frälsaren skall han vara mitt ibland oss, oemotståndlig genom kärlekens allmakt. "Var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem." Kyrkan lyssnar nog. Kyrkan är alltför snar att rätta sig efter det som man säger i de s k kyrkliga eller välsinnade kretsarna. Jesus gjorde annorlunda. "Om icke er rättfärdighet övergår de skriftlärdas och fariseernas, skall ni icke komma in i himmelriket." Kyrkan lyssnar för mycket på människorna, för litet till Gud. Ingen må inbilla sig att han bättre hör Guds röst, därför att han slår dövörat till vad som sägs och hörs i tiden. Ve er, säger Jesus, att ni inte tar lärdom av tidens tecken.
Då Jesus en gång botade en lam man sade han: "Effata, öppna dig." Idag så riktar jag dessa ord till er alla från alla kristna kyrkor. Vi är döva, vi måste bekänna att vi hittills lyssnat för mycket på människo-ord och inte på Guds ord, det är därför vi talar så sluddrigt. Nu säger Jesus: öppna dina öron så att du hör Guds röst, se´n kan du tala tydligt."
Är inte detta också aktuellt för oss idag? Vi lyssnar gärna på människor och på dem vi tror har något att säga. Många gånger är det inte lätt att uppfatta Herrens röst. Han har talat genom sitt ord, alla gånger, men jag tror att han vill tala till oss också idag. Det saknas profetröster men vill vi lyssna? När Herren talar är det inte alltid bekvämt för oss. Det kostar tåreströmmar förrän jag helgas så Att alla mina drömmar i Jesu anda gå sjunger vi. Vill och vågar vi ta till oss av vad Gud vill? Uppoffrande frågor, utmanande svar.
Ser vi någon förväntan då församlingarna öppnar upp för sammankomster igen? Eller råder det mest ett I-kabod tillstånd? Härligheten är borta från Israel! Återstår mest tradition och ritualer eller finns Herren själv närvarande mitt ibland oss? Gud är ju inte långt borta från någon som åkallar honom, men ibland har vi svårt att höra, svårt att förstå vad han egentligen vill och svårt med att komma igång trots att vi förstått vad vår kallelse är. Är det inte dags att säga vårt: "Effata" nu? Till honom som sitter på tronen och Lammet!
Tala Gud, tala Gud, låt din altarglöd beröra mig. Tala Gud, tala Gud, glad jag svarar; Här är jag, sänd mig.
Kommentarer
Skicka en kommentar