Jesu kvinnosyn

 Vi har nu kommit in i något som i folkmun kallas för fruntimmersveckan. I almanackan finner vi sex stycken kvinnonamn som alla har namnsdag på raken, i följd efter varandra. 

Fruntimmer, låter inte det i våra öron som något nedsättande, något vi nästan med förakt säger om de kvinnor som vi inte uppfattar helt respektabla, representativa eller några som kan hålla tyst om vad de sett och hört. En benämning som främst den äldre generationen använder om äldre människor. För fruntimret - om vi väljer att kalla henne så - är väl ofta kommen ett stycke upp i åren, mer sällan är hon en ung flicka. 

Ordet fruntimmer finner vi inte i bibeln även om prototypen finns där. Hur var det nu egentligen, umgicks Jesus med kvinnor eller inte? O, ja, även om ingen av lärjungarna var kvinnor fanns många i periferin runt honom. Det var några kvinnor - vilka stod honom nära - som först hittade graven tom, vid Sykars brunn vid middagstid inledde han ett samtal med en okänd dam, en samaritiska, en annan kvinna smorde hans fötter med nardusolja - något som kostade en förmögenhet - strax innan Golgatavandringen började, ytterligare en annan kvinna frikände han efter att de skriftlärde dragit fram henne som en ertappad äktenskapsbryterska och i Betania tillhörde systrarna Marta och Maria hans närmaste vänner.

I ett samhälle där en man på tu man hand umgicks med en kvinna väckte Jesu uppträdande stor uppståndelse? Sådant passade sig verkligen inte. Och han skulle kalla sig för profet. Nej, någon måtta måste det väl ändå vara, tänkte säkert en och annan. Jesus gick emot alla rådande normer och visade att himmelriket var ingen plats dit endast männen hade tillträde utan hans kvinnosyn var som så mycket annat, revolutionerande. Även om han inte bokstavligen sade att kvinnan hade ett människovärde så var sättet han levde och exemplet talande nog. I det dåtida samhället var statusen som kvinna låg. Det var männen som styrde.

Genom historien löper många kvinnor som burit upp Guds rike. Inte minst frikyrkan har ofta haft överskott på systrar, som hellre levt ensam än tillsammans med en icke-kristen make. Kvinnan har ju också många gånger lättare att kapitulera för Kristus än vad mannen har som hellre tror sig klara sig själv. Någon slags stolthet. Jag vill dock inte leva en minut utan tron på denne Jesus. Vad fattigt och meningslöst livet då skulle vara och bli. Både för kvinnor och män. Och jag tror mig inte vara ensam om den uppfattningen.