"Väl klagar man, när våldsgärningarna är många, man ropar om hjälp mot de övermäktigas arm; men ingen frågar: - Var är Gud, min skapare, han som låter lovsånger ljuda mitt i natten," (Job.35:9-10)
Vi läser i evangelierna om paralleller mellan Noas tid och den yttersta tiden och mellan Lots tid och den yttersta tiden. Men är inte bibelversen här ovan också stämd i samma ackord, med samma budskap om att gudsfruktan och gudslängtan saknas hos många. Det räcker med att blicka ut över Sverige för att konstatera att våldsgärningarna är många, man ropar om experthjälp, men ingen frågar var Gud finns någonstans, inte officiellt i alla fall. Sverige är ju numera ett sekulärt och mångkulturellt samhälle. I det tysta finns det alltnog de som frågar sig var Herren ibland döljer sig?
Den som vill gömma sig för Herren kan väl försöka. Han blir snart upptäckt eftersom Gud finns överallt. Trots att hela världen nästan står i lågor så söker man sig till andra källor istället för till himlens Gud. Och det förutsades för tusentals år sedan, så inget nytt under solen.
Att vilja söka Gud, vilja vandra på hans stigar och vilja göra hans vilja, säg, är det inte så det egentligen skulle och borde vara? Att även vi nutidsmänniskor skulle vandra i sällskap med honom, i förtrolig umgängelse med himmelens och jordens skapare? Vad häftigt och stort! Han vill ha gemenskap och kontakt med lilla mig. Ändå säger de flesta av oss nej till detta erbjudande. Vi vill inte! Vi skyller på en massa olika saker, men vi vill inte. De andra utbuden lockar mer.
Ofta får vi vädja mer till viljan än till känslan. Att säga ja till Gud i ett livligt väckelsemöte kostar så mycket mindre än att säga ja till honom då livets stormar obarmhärtigt blåser fram i full styrka. Det verkar nästan vara ett evigt problem - att vilja söka Herren. Ändå ger inte Herren upp. Hans nådesfamn är öppen för ung och gammal, fattig och rik och rövare och farisee.
Många undrar varför inte Gud agerar mer än vad han gör? Det kommer han att göra då han till sist överlämnar riket till Sonen men vi är inte där än. Inte på länge. Men än är som bekant frälsningens dag och han välkomnar med glädje varje "vilsegånget lamm" till fårafållan.
Job var ju en ytterst prövad man, vars förmögenhet togs ifrån honom. Det är inte lätt att förstå att han fick utstå så mycket elände, men historien om Job ger svar - åtminstone delar av sanningen - på frågorna om det meningslösa lidandet. Årtusenden igenom har trötta pilgrimer funnit tröst hos Job i hans armod och bedrövelse. Det finns i alla fall de som haft det värre.
Vi har nuet, framtiden blott anar vi men vi vet inte ens detaljerna i vårt eget liv alla gånger. Vi kan planera men Herren styr. Vågar vi säga vårt tack och lov för det? Av kärlek till honom?
Kommentarer
Skicka en kommentar