Hos evangelisten Lukas finner vi den välkända texten om den förlorade sonen (Luk.15:11-32), han som fick del av farsarvet, åkte iväg och levde om innan han återvände till fadershuset. Egentligen var det inte fråga om någon förlorad son utan snarare om två förlorade söner. Hans bror som troget tjänat hemma på gården blev ju inte alls glad över hemkomsten och den fest som anordnades i samband med denna.
Liknelsen härovan beskriver den glädje Gud, vår himmelske Fader, känner då en människa vänder sig till honom och vill följa honom. Den smärta som Gud känner över varje människa som inte vill ha med Honom att göra är mycket större än vad vi kan ana. Trots hans fullkomlighet i helighet vill han ha gemenskap med oss, en gemenskap som utgår genom Sonen. Det är sant att vi får komma till honom just sådana vi är men med tiden förväntar han att vi skall växa till.
Hur stora synderna än är kan de bli snövita i Lammets blod. Och att bli förlåten, försonad är bland det allra bästa en människa kan uppleva under sin tid härnere. Det är sant att vi får gå till Gud med allt det som tynger oss, men ibland kan det också vara bra att få samtala med någon. Tänk, hur skönt är det inte att få tala ut med en medmänniska då livet stormar som allra värst.
Den hemmavarande sonen som hade sitt på det torra, såg inte hur bra han hade det hemma. Och hemmablind är något vi lätt kan bli lite till mans. Vi ser så lätt felen hos de andra, vad de har eller inte har, gör eller inte gör, tror eller inte tror. Och så överreagerar vi. Den som ständigt varit kvar i fadershuset och inte upplevt världen, synden och dess konsekvenser ser lätt tillvaron på ett annat sätt jämfört med den som levt rövare. Bakgrunden skiljer oss åt men framtiden förenar. Två förlorade söner, hur det gick med den hemmavarande omtalar inte texten, hur han reagerade på faderns svar framkommer ej. Men för den som omvänder sig väntar en strålande framtid.
Bra skrivet
SvaraRadera