Det är idag 25 år sedan byoriginalet Hjalmar Nybäck slutade sina dagar 81 år gammal. Jag tänkte berätta något om ungkarlen som ofta hördes, långt innan han syntes, han var inte särskilt stor till växten. I min ungdom hade jag en del kontakt med honom. Han bodde i sin enkla vitmålade stuga utanför Borgå och hade små fordringar på livet. En representant för en människotyp som knappast finns längre.
Hjalmar växte upp under fattiga förhållanden och detta kom att prägla honom hela livet. Det enkla jobbet som vedhuggare gav knappast någon större lön. Han trivdes på ungdomsläger och deltog även fast han för länge sedan passerat den ålder de övriga deltagarna var i. Sångarglädjen och entusiasmen överträffade ibland de andra då både ljudstyrkan och hastigheten inte följde med musiktempot. Hjalmar sjöng på sitt vis.
Även i psalmsången under högmässan. Han vågade vara sig själv. Släktingar däremot var det glest med, några kusiner fanns ,i övrigt hade hans syskon avlidit.
Fast det gått 25 år minns jag honom som om det vore igår. De senare åren var han inte vid så god vigör längre. Ett inbrott där han även blev misshandlad fråntog honom giesten. Ålderdomen inträdde istället.
Jag är glad över att ha fått träffat en särling från en svunnen tid. Glad för de enkla stunder vi fick tillsammans. I byarna runtomkring där du bodde visste de flesta vem du var. Då och då skrev du dina små insändare i lokaltidningen, av skiftande värde. Dina grannar var säkert på många sätt ditt stöd i livet. Det är väl knappast någon som vet vem du var utav läsarna här, men kanske ändå någon vill höra något om en man som betraktades med reservation, skepsis eller åtlöje. Jag minns din begravning, vilken sång under minnestunden, men också din jordfästning. Det är enda gången jag känt stark ladugårdslukt i sådana sammanhang. Din kamrat Börje kom i en rock som använts i ladugården. Även han ett byoriginal. Några tankar från förr
Frid över ditt minne.
Kommentarer
Skicka en kommentar