Gud vill döda för att föda Oss på nytt till ny gestalt

Fader, du vars hjärta gömmer Helighet som allting dömer Kärlek som förlåter allt Du vill döda för att föda Oss på nytt till ny gestalt. 

Denna psalm av Emil Liedgren fångar något som är centralt för den kristne men som också är fruktansvärt jobbigt. Att lämna självlivet för att kunna bli ett brukbart kärl för Sanningens Ande. Nu är du väl alltför hård och kärlekslös, skulle inte Gud kunna använda mig, trots att jag inte är fullkomlig? Naturligtvis, han använder inte några fullkomliga helgon för att hans goda vilja må ske. Han använder var och en som ställer sig till hans förfogande. 

Frågan blir; Vill du? Vill du bli ett formbart kärl i Mästarens händer. Minns, att när du ligger på drejskivan och blir avskalad, ifråntagen och hjälplös, kan livet kännas oerhört tufft, du vet varken ut eller in, Himmelriket härlighet känns ytterst avlägsen och helvetets närvaro nästan en realitet.

Har då Gud glömt dig? Nej, men vi förnimmer inte alltid hans närvaro. Vi kan vara fullt upptagna med oss själva, vår tankevärld, våra sorger och bekymmer och inte kunna se och upptäcka den solstråle som tränger ner genom de regngrå molnen. Den dimma som omger oss i vårt omtöcknade tillstånd hindrar oss att se de klara färger som finns bakom den stängda förlåten. Själen kan vara trött, utsliten och tilltufsad av livets skoningslösa härjningståg vars ångvält totalt demolerar det som kommit i dess väg. Då är det ingen barnlek att komma på fötter igen.

Det heter att Guds ord bär inga bojor. Det är sant. Men ordet spränger också de bojor som bundit oss och som hindrat oss att se den väg som för tillfället haft släckt gatubelysning och genom Sanningens Ande kan du bli fri,  fullständigt fri, så att gatubelysningen tänds upp igen och du kan åter se vägens riktning. 

Vi läste i den inledande psalmversen; Du vill döda För att föda Oss på nytt till ny gestalt. När jag var barn tyckte jag att de orden verkade märkliga; vill Gud verkligen döda någon? 

Genom dopet begraver vi vår gamla människa för att uppstå i ett nytt väsende - I liv! -. Men vi kan också behöva gång efter gång överlåta oss på nytt åt härlighetens Herre! Inte genom att döpa om oss utan genom att överlämna oss med allt vi har till honom och bedja: Ske din vilja! Väl medvetna om hur farlig den bönen egentligen är. För tänk om Herren tar de orden på djupaste allvar, vad kan inte hända då? Vågar vi anförtro oss och gå när han kallar. Döda det gamla, det som hindrar och utestänger gemenskapen med honom för att födas in i det nya, in i det som Gud tänkt med våra liv. Vill vi? Inte någongång i en avlägsen framtid, om några år, månader eller veckor, utan idag , nu , nu, nu! Kom innan det är försent. 

Dig vi prisa och berömma som i vrede allt kan döma och i nåd förlåta allt. Som vill döda för att föda oss på nytt till ny gestalt.