Att Herrens vägar ibland verkar underliga, ger följande berättelse sitt vittnesbörd om. Samtidigt finns det inga gränser hur Gud söker det som var förlorat. Då Frank Mangs nyss avslutat sin predikan och skulle inbjuda till eftermöte i en kyrka, blev det ej såsom han tänkt sig. Plötsligt kommer ett par pojkar in och berättar att han haft inbrott i sin bil och att de är tjuven på spåret. Jag tror det blir bäst med att låta honom själv berätta vidare:
" Det fanns bara två dörrar på den gamla Forden. Den ena gick inte att öppna och den andra gick inte att låsa, och därför fick jag lov att släpa med mig allt av värde, när jag lämnade bilen på gatan utanför predikolokalerna. Ty det finns människor, som inte ens i skuggan av en kyrka kan hålla reda på skillnaden mellan eget och andras,
Men respläden, som i flera år varit med i ur och skur på rundfärderna i Skandinavien, tjänstgjort som matbord i skogsbackarna på somrarna och under kyliga vinternätter fungerat som hölje över motorhuven, fick alltid ligga kvar i baksätet. Den var grov och strävhårig och bar mångfaldiga spår av lång och trogen tjänst. Och eftersom den liknade ett hästtäcke mer än någonting annat, kunde ju ingen människa falla för frestelsen att stryka iväg med den.
Men en söndagskväll i Calmeyergatensmissionshus i Oslo, just när jag som bäst höll på med att bjuda in bekymrade människor till samtal och förbön i de två rummen bakom plattformen, kom ett par halvvuxna pojkar instörtande genom högra sidodörren framme i kyrkan. Utan att fästa den minsta uppmärksamhet vid de 3000 själarna, som fyllde helgedomen, kom de bort till mig och flåsade fram: - En tjuv har tagit pastorns filt. - Vilke filt? Filten i bilen på gatan här utanför. Och vi har tjuven på en gård här i närheten. Kom med oss nu!
Inte hade jag lust att lämna kyrkan mitt under mötet, men inte hade jag heller lust att gå miste om det utsökta tillfället att få träffa denna nyinfångade tjuv, Det kunde förresten hända att han behövde mig bättre än någon annan just då. Och dessutom var pojkarnas iver så stor, att jag inte utan vidare kunde avvisa dem.
En av mina kolleger lovade att ta hand om mötesledningen, och jag följde pojkarna, som mycket dramatiskt berättade om hur de sett en skum figur stryka av och an mellan bilarna, medan mötet pågick inne i kyrkan. Och när han dök in i min bil och drog iväg med filten samlade de i hast gatans unga garde och skuggade honom, tills han smög sig in i en portgång. Då rusade hela hopen fram och blockerade porten, medan ett par sprang efter polisen och två andra skyndade efter mig.
Där skulle lag och evangelium mötas för att sätta fast tjuven ordentligt. Lyckligtvis låg missionshuset bra mycket närmare portgången än polisstationen, varför jag kom först.
Porten var packad av pojkar i de tidiga tonåren. En och annan 17- och 18-åring stack upp huvudet en handsbredd högre än de andra, men i gengäld fanns där en ansenlig procent som var i 10-årsåldern. Och innanför den levande och kompakta muren stod den stackars tjuven med filten under armen.
Han kände mig till utseendet och ryckte till, när pojkhopen delade sig för att ge mig fri passage. Nu var han fast ordentligt, det förstod han. Han såg så hjälplös och olycklig ut, att det gjorde ont i mig. Jag tyckte förfärligt synd om honom och var glad över tillfället att få komma honom till undsättning. Men på samma gång kunde jag inte låta bli att se det komiska i hela situationen. Inom mig log jag hejdlöst, men eftersom pojkarna stod allvarliga som vid en rättegång, var även jag tvungen att försöka uppträda med värdighet.
Jag räckte handen åt mannen och hälsade vänligt "god afton". Tafatt och tveksamt tog han den utsträckta handen och mumlade fram en otydlig hälsning. Och jag fortsatte:
- Jag förstår att du är fattig, - Ja, det är jag - Och du har inte ditt hem här i Oslo? - Nej, det har jag inte. - Inte har du nattlogi heller? -Nej. - Och inte har du fått ordentlig kvällsmat? - Nej, det har jag inte. - Ja, jag begriper att du har det besvärligt, och jag vill sannerligen inte göra tillvaron värre för dig. Men du förstår ju, att du inte får många kronor för den här gamla filten. De kronorna kan du få av mig, så får jag filten istället. För dig blir den bara till besvär, men för mig är den bra att ha, ty det drar så otäckt i den gamla Forden. Inte har jag värmeledning i den heller.
Och så kommer kanske polisen och blandar sig i alltsammans, och det blir inte roligt. Vi gör upp den här affären nu med detsamma. Han var ögonblickligen färdig, gav mig filten, tog emot kronorna och sade: "Tack ska du ha".
Men då darrade han på rösten, och i den dämpade belysningen från gatlyktan såg jag, att det rev och ryckte i hans ansikte och med baksidan av handen strök han någonting fuktigt från sina ögon. Det var kanske detta som lockade mig att fortsätta på det sätt jag gjorde:
- Så är det en sak till jag vill säga dig. Du vet säkert, att du är en syndare, som behöver bli frälst. - Ja, det vet jag, snyftade han fram och strök bort en ny tår från sina ögon. - Då passar du för Jesus, ty Han har kommit för att frälsa just sådana som du. Vill du som jag så breder vi ut filten här i portgången och ber till Gud tillsammans, innan vi skiljs. Du behöver hjälp och jag behöver hjälp. - Ja, det vill jag.
Så sjönk vi ner på knä sida vid sida och fortsatte att samtala om det viktigaste av allt, frälsningen i Jesus Kristus. Det var inte tid och plats för någon längre bibelutläggning, men så enkelt jag kunde försökte jag visa honom frälsningens väg. Sedan talade vi med Gud. Mannen snyftade fram sin syndabekännelse och sin bön om frälsning, och i porten stod pojkarna tysta och allvarliga som vid en högmässa,
Sedan måste jag skynda tillbaka till missionshuset och väckelsemötet. Men just när den botfärdige syndaren och jag arm i arm svängde ut genom porten, kom två poliser med stora steg, svängande sablar och bister uppsyn.
Mannen vid min sida ryckte till, men bara för ett ögonblick. Han lugnade sig när jag hälsade lagens väktare och sade: - Ni kommer för sent. Här är allting ordnat."
Kommentarer
Skicka en kommentar