Guds stormklocka

Svenskamerikanen , predikanten Gustaf F Johnson skriver följande allvarstyngda rader. Något som kan vara aktuellt även i vår tid .

" Given Herren, er Gud, ära, förrän han låter mörkret komma och förrän era fötter snubbla på bergen, när det skymmer; Ty det ljus, som ni bidar efter , skall av honom förbytas i dödsskugga och göras till töcken. Men om ni inte hör härpå, så måste min själ i  lönndom sörja över sådant övermod, och mitt öga måste bittert gråta och flyta i tårar, därför att Herrens hjord då blir bortförd i fångenskap " (Jer.13:16) 

Jeremia har blivit kännetecknande såsom " den störste av alla Israels profeter, den klokaste statsman, som dock inte blev trodd, den oförskräcktaste talare, som dock för döva öron varnande, hotande och uppmuntrande, den känslofullaste skald, som dock förgäves grät och sjöng, med rätta kallad det brustna hjärtats profet."

Hur mycket lättare hade det inte varit för honom att sjunga visor med världen, än att vara Guds profet! Hade han vänt kappan efter vinden så hade han fått nationen med och inte mot sig.

Icke underligt därför, att han sade: Jag skall tiga, jag skall bli som andra människor. Varför skall just jag ställa mig som en tvärvigg emot allting? Vad vinner jag därpå? Nej, nu ska jag hålla mig tyst. Men då blev det som en eld instängd i hans hjärta. Han kunde inte uthärda det. Det honom anförtroffa budskapet måste fram, kosta vad det ville. Och så sjöng han ut!

Hans tid var avfallets tid. Den lovade reform, som i hans ungdom hade blomstrar upp, vissnande som Jonas kurbits. Hotande ovädersskyar blev allt mörkare och fångenskapen stod för dörren.

Han kan därför kallas för aftonskymningens profet. 

Budskapet han hade fått att framföra var ett hårt budskap. Det framsades med blödande hjärta, men var icke dess mindre fullt av hotelser om dom. Han ser mörka moln på sitt folks stig. Ett oväder som blir dödsskugga stiger upp och nalkas Israels hyddor. Ingen mer än han syns se det. Hans folk är " optimister" , de vänta ljus. Därför lyssna de ej,  han varnar förgäves.

Jeremia var Guds stormklocka på en farlig strand. Han fick stå ensam. Präster och profeter predikade lögn, ty så ville folket ha det. Nog fanns väl, såsom på Elias tid, sådana,  som icke hade böjt knä för tidens slappa riktning, men de ansåg det hälsosammare att förhålla sig tysta. När stormen hade blåst över kunde de ju komma fram. 

Vi ha sådana snälla själar i våra församlingar också. När predikanten har hållit en ljugande predikan, som gamla skrymtare bli ursinniga över, så möta de gudsmannen, där han går med tungt hjärta mot sitt hem, för att i natten kämpa och gråta över människors ohörsamhet, då smyger de sig fram och försäkra: Det var stora sanningar du sa ikväll! Just så skulle jag ha talat, om det hade varit jag! Så säga de - och gå sedan bort och gömma sig medan vredens storm går över den trogna gudsmannen.

 Att stå ensam emot strömmen i avfallets tid, det var Jeremias kallelse och det torde bli vår kallelse, bröder, predikanter, I den tid vi ännu har kvar på jorden. Loppet gå alltjämt nedåt, farten ökas och i blind förhärdelse ser kyrkan ljus där gudsmannen ser hotande töcken. 

Hur länta vi inte efter tider av vederkvickelse! Om det skulle bli vår lott att få vara med ännu en gång i sådana härliga väckelsetider, som i forna dar ha besökt Guds församling, hur skall vi inte tacka Gud därför. Men skulle det å andra sidan bli vår plikt att föra Guds talan till en förhärdad värld i tider av alltjämt tilltagande oväder, då skuggorna förlängas och dödens kyla griper världen, så ska vi genom Guds nåd vara trogna honom som sände oss ändå. 

Alla de hotelser han i hopp om folkets omvändelse hade med ömt hjärta framsagt, fick han se gå i fullbordan. Då han vid varje nytt slag ej lovade lindring utan fastmer större olyckor, så blev han ansedd såsom en landsförrädare. Icke kunde han älska sitt land, då han ständigt profeterade olycka? Han var hård, hjärtlös, det var givet - och ändå hade han ett mer ömmade hjärta än någon av lögnprofeterna.

När skall människor lära sig,  att den som säger dem sanningen , antingen den sanningen är nåd eller dom, är deras sannaste vän? Troligen aldrig! 

Om det skulle bliva vår lott att ställas såsom en ensam fyrbåk i världens aftonskymning, där de från sanningens fackla fallande strålarna uppdaga blott farliga skär, då vårt folk helst vill se levande nejder, så hjälp oss, O Gud, att vara lika trogna i den sista timmen,  då mörkret blir dödsskugga, som i den ljusa morgonväkten, då dagens glädje låg framför oss! 

Jeremia kan även kallas för det misslyckade budskapets profet. Vem ville lyssna på olycksprofeter, då det fanns gott om sådana,  som hade ett lovande framtidsprogram? Olycksbebådaren var förresten ensam och optimisterna var I majoriteten.

Skriften omtalar för oss , att en tid skall komma, då den hälsosamma läran skall bli impopulär. Månne den tiden icke redan är här? Världen vill inte störas i sina lekar, och gudsmannens varningsrop skära som hemska blixtrar genom syndens nöjesnatt.

"  Det står väl till, " ropar en stämma.

Det låter bättre,  vem var det som sa så?

Den försäkran kom från både präst och profet,  från lärda och framstående, från ledare och stormän? Dagens märkesmän försäkrade att allt var väl. Det var blott en galen profet som höjde uggellåt i kvällen. Därför, låt leken fortgå.....

Det har varit gudsmannens lott i alla tider att få tala till döva öron. Noa höll på i etthundtatjugo år - förgäves. Mose visste att hans ord kommer att äras, men icke lydas. Jesus själv grät då alla försök hade misslyckats. 

Om tonerna från himlens klaraste silverklocka  icke kunde locka människor till bättring, så skall vi inte förvånas över att våra svaga ord förklinga ohörda. Men vi ska säga dem ändå. 

Vet du, broder, vad det vill säga, att lägga själ och hjärta i arbetet  och ändå sedan få säga: Förgäves har jag arbetat, fruktlöst och fåfängt har jag förspillt min kraft ? 

Om ni icke hör......

Den fruktan jagade hans känsliga själ.  Han visste vad det kom att betyda. Han såg molnen nalkas. Allt kunde bli väl om de blott ville höra. Men de ville inte. 

Han vände då sin själ till bön. Han bad för sitt ohörsamma folk. Men Herren förbjöd honom att bedja!

Om förbön kunde frälsa ohörsamma människor,  så skulle stora väckelser för länge sedan ha dragit fram över världen. Men det kommer en tid då förbön icke hjälper.  Den som har satt sig i sinnet att framhärda i synd har den hemska förmågan, att kunna omintetgöra de ömmaste förböners kraft. 

Att varna då varningen ignoreras; att bedja och bli av Gud förbjuden därtill - vilken prövande ställning. Och ändå,  bröder, känner jag mig övertygad om, att det alltmer kommer att bli vår ställning, ju mer vi närma oss vår tidsålder slut.

Förhärdelsens tid har redan kommit och vår order lyder: Du skall säga dem mina ord antingen de höra dem eller inte. 

Jeremia var även det brustna hjärtats profet. " Om ni inte hör, så måste jag gråta...."

Det vill gå så lätt att bli känslolös då omgivningen är känslolös. Men det duger inte. Möter man hårdhet med hårdhet,  så blir man icke Guds budbärare. 

Hjärtat som känner,  som ömmar och älskar, ögonen som fälla tårar,  det blir alltmer sällsynt i predikstolen. Och den olyckan är stor."