Älska inte världen

" Älska inte världen  " ( 1Joh.2:15 )

Inför denna enkla betraktelse letade jag efter ett motsvarande bibelord, - att leva i världen, men inte av världen, -, dock hittade jag inte just den formuleringen. Kan det betyda att ordalydelsen som sådan inte finns i bibeln? Ibland tror vi att vissa meningar finns i Skriften, andemeningen kan vara densamme, men vi finner dem inte där. Istället är det goda ord med visdom i, ofta inspirerade från just bibeln. Hur det förhåller sig i detta specifika fall, får jag väl återkomma till, när jag vet mer, som det så vackert brukar heta.

Att inte leva i världen, hur tolkar vi det? 

För några år sedan var vi, min hustru och jag,  på en resa i Grekland, som gick i Paulus fotspår. Vi besökte då bland annat ett par olika kloster, belägna högt uppe bland bergen, otillgängliga för " vanligt folk " att nå fram till. Nåväl, det fanns bussväg ända upp, så någon bergsklättring var det aldrig fråga om. 

Tanken var säkert denna, då man byggde upp klostren; att komma närmare Gud. Att leva avskilt från världen för att bättre kunna höra och uppfatta Herrens röst. Att i stillheten kunna tjäna i det fördolda med böner, försakelser och avskildhet från världen. Hur lätt det i praktiken kunde vara med den saken, att få lugn och ro, då ständigt en massa nyfikna turister fanns springande runt kring knuten, kan naturligtvis diskuteras. 

När Jesus efter sin uppståndelse visade sig för lärjungarna, talade han alls inte om att de nu skulle hålla sig samman i avskildhet för att inte glömma vad han hade sagt. Nej. Han bjöd dem att gå ut och sprida evangelium vidare. Att Guds rike skulle utbredas intill jordens ände. ( Apg.1:8 ) 

De människor, vilka Gud använt, har ofta varit enkla människor. Det är så lätt att vänta på att bli tillräckligt "helgad och from" för att liksom "duga" för att kunna vara ett språkrör istället för att sätta sig i rörelse. Att verka och sprida Kristi väldoft omkring sig. 

När jag läser om dem, vilka Gud använt i sitt rike, under senare år av vårt lands väckelsehistoria, finner jag att många av dem var på sätt och vis ganska vanliga. Framförallt naturliga. Man försökte inte blidka en helig Gud med en mängd fromhetsövningar för att på så sätt komma i kontakt med honom. Man lade sitt liv, sin vilja och sina gåvor i Herrens händer i form av total överlåtelse, så att han med instrumentet kunde göra vad han ville. Att sedan instrumentet inte alltid ljöd stämt skall vi inte klandra dem för. De var ju trots allt människor. 

Vi använder ibland ett uttryck,  "de religiösa". Då tänker vi lätt på fromma, ständigt bedjande halvhelgon eller på de vilka aldrig gjort något "snedsteg" i livet, duktiga, präktiga och skötsamma människor. Vi har ju våra begränsningar att tänka och se och ses vi då mest på söndag, ja, då vet vi egentligen inte särskilt mycket hur resten av veckan ser ut. Möts vi inte under vardagen och delar dess mödor, kamp och välsignelser får vi en felaktig bild av vår nästa. 

Jag har mött människor som beundrar, näst intill avgudar en del kristna, då de ser dem på håll, på betryggande avstånd så att säga. Åh, vad de är bra, vad rätt de har i vad de säger och deras leverne verkar vara oklanderligt, trots att man egentligen inte vet ett jota om hur de lever. Samtidigt finns det i deras omedelbara närhet verkliga gudsmänniskor, men dessa, ständigt är det fel på dem, vad de än gör så håller de inte måttet och det är då rakt omöjligt att se hur Gud ställt dem i deras väg till din fostran och glädje. Men så hade ock Jesus själv det, under de år han gick härnere. Under solen inget nytt. 

Älska inte världen. Det är inte så vanligt att vi använder uttrycket "världslig" längre. Och vad en världsmänniska är har skiftat under tidens gång och utifrån vilken religiös tradition du kommer ifrån. Allt är lovligt, men allt är inte nyttigt skriver Paulus (1Kor.10:23). Detta rättfärdigar naturligtvis inte att vi lever hur som helst, men samtidigt heter det också att vi inte skall låta något nytt träldomsok läggas på våra skuldror sedan vi tagit emot Jesus (Gal.5:1). Att vi sedan avstår sådant som kan verka märkligt av kärlek till Jesus är något helt annat. Skillnaden mellan det äkta och det oäkta är ju som bekant hårfin. Ibland överraskar oss "gamle Adam" eller fariseer av olika slag i de ögonblick vi inte är beredda på dess oväntade besök. Alltid kommer de lika olämpligt. Och varje gång utan vett och barmhärtighet mot vår nästa.

Att leva avskilt har sin tid och att leva bland folket har sin tid. Vi måste älska syndaren, -hur svårt kan inte det vara många gånger  - , men hata synden och dess konsekvenser, - vilket ofta inte är ett dyft enklare - för att bli det där kärlet Gud vill använda. Att älska världen är ovänskap mot Gud ( Jak.4:4 ) och att säga nej till världen med dess begär utan att för den skull bli lagisk och fariseisk är inte alltid en enkel balansgång. Att få kristendomen att fungera i hemmet på ett naturligt sätt är och kommer alltid att vara en mycket stor utmaning, för predikanten men också för den som tjänar i det fördolda. Att tron är naturlig, inte tillgjord och konstlad utan levande, stark och varm även mitt ibland sina närmaste. Vågar vi antaga denna krävande utmaning och göra den till vår längtan och bön? För dig och för mig?