"Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner. Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket." (Ps.102:7,8)
Vid första anblick verkar detta vara en märklig text om två fåglar. Studerar vi verserna mer noggrant finner vi en människa i svår själsnöd, som utgjuter sitt inre för sin himmelske Far. Och det har vi rätt att göra. De gånger som livet känns i botten, vi är djupt deprimerade eller vi orkar inte lyfta fanan, så får vi anförtro oss åt vår Herre.
När alla dessa meningslösa " varför " förstör nattsömnen, då får vi ropa till Gud. Vi kanske inte alltid får något tydligt svar eller upplever att Han finns hos oss, men vi får ändå bulta på dörren till hans rika förrådshus och be om hjälp. Klappar vi tillräckligt många gånger, skall han då inte öppna och gå oss till mötes.
Du kanske tänker att Gud, han har nog sina favoriter som han rikligen välsignar, men inte hör då jag dit? Det händer att vi människor kan vara så nedstämda att vi ej ser allt det goda han vill ge oss, att tvivlets tjocka töcken döljer de glädjeämnen som likväl finns. Den som någon gång övervintrat i dödsskuggans dal vet hur hopplöst allt kan vara och ibland tar det tid att återhämta sig.
En depression är inte alltid orsakat av onda andar, vi kan vara utarbetade, allmänt trötta eller omgivna av yttre förhållanden som drar ner människan. Livet består ju som bekant inte enbart av solsken. Den grå meningslösa, trista vardagen som inte bjuder på några större överraskningar kan dra ner oss, ensamheten utan gemenskap med andra vänner, trossyskon eller människor kan göra livet grått och tungt. Matar du dig dessutom ständigt med information om hur stort avfallet eskalerat i kristenheten, hur hade du tänkt dig att se ljuset bakom ridån, klara av att ständigt konfronteras med mörka krafter?
Innan du ropar om nåd är han redo att svara. Kan vi förnimma den stilla susningen genom nattens skugglandskap? Hur mörkt och hopplöst det än kan se ut, så finns han bakom molnen ändå. Tag din bibel och slå upp något ord till glädje för din invärtes människa. Lyssna på den inre sången som kanske finns långt inne i själen. Sången om Golgata, nåden och hans trofasthet.
När Saul var anfäktad spelade David harpa för honom. Det lindrande de mörka tankarna. Lovsången kan också föra dig bort från hopplöshetens dimmarker, in i ljusets färgrika boning, lyfta din blick från dina bekymmer, nederlag och ovisshet till hans underbara kraftstation och ladda dina batterier med sin sötma. Glöm inte bort honom, hur du än har det.
Tänk att det finns en vän som dig älskar, dig förstår och som känner dig bra. Trygghet hos honom får du ha, Halleluja!
Kommentarer
Skicka en kommentar