Stefans tankar

 Dagens betraktelse blir ett utdrag ur en predikan av Lars Levi Laestadius, präst i Lappland. Det är länge sedan han levde men jag tror likväl att hans budskap är av värde. Han skriver sålunda: "Helige Paulus skriver till de kristna: Ni är Guds åker och Guds byggnad. (1 Kor.3: 9) På många ställen i den heliga skrift liknas människohjärtat vid en åker, där Guds ande utförde sitt verk för att det blev fruktsamt och bar en god frukt för himmelriket. Men det finns många slags åkerjord, och många slags verktyg och redskap varmed man hackar upp, bearbetar och rensar åkern. Och det är inte blott säd man sår på åkern vilka växer där, utan på Guds åker växer både törne och tistel. Vissa ställen på åkern är hårda, torra och klippiga, där järnspett ej biter. Några ställen är mjukare, fuktigare, men där växer mycket ogräs. Och på vissa ställen är åkern torr och sandig, där gödsling ej ger effekt. Men icke är varje backe av mojord lämplig som åkerjord. Inte heller varje gyttjigt kärr. Man väl...

 Av en händelse kom jag igår att läsa om en tragisk olycka som skedde i Stockholm 1866. Den katolska församlingen skulle bygga ett torn på sin katedral belägen vid nuvarande gallerian mellan Regeringsgatan och Brunkebergs torg. Man använde sig av ritningar gjorda av en tysk byggmästare. Men något gick fel. En dag mitt i byggnationsarbetet började det att knaka och braka och hela tornet rasade samman. 24 st arbetare dog, antingen genast eller av de skador de fått av det rasande tornet.  Låt oss gå rakt på sak; Varför grep inte Gud synbart in och förhindrade förstörelsen? Vi vet inte. Eller tänker du kanske att det var Gud själv som straffade de inblandade, de var ju katoliker och vår Herre kan väl inte tillåta dem att verka? Men vad säger då Jesus i Lukas 13:4-5: - Eller de arton som dödades, när tornet i Siloam föll på dem, menar ni att de var mer brottsliga än alla andra människor som bo i Jerusalem? Nej, säger jag er; men om ni inte gör bättring, skall ni alla sammalunda för...

 Broder Aage, Aage Samuelsen skrev hundratals sånger av vilka många sjungs än idag. Aage var även predikant med radikal förkunnelse som inte alltid gick hem hos de "etablerade". Ett många gånger bräckligt redskap, beroende av Herrens nåd och barmhärtighet men som nådde ut till folket, inte minst genom andefyllda sånger. En av dessa följer här: 1 Jag är härligt frälst och sedan döpt med bibliskt dop, Lever fritt i Kanaans land i kristna vänners hop,. Går i tro på Tabors höjd till Eskols djupa dal, Prisar Gud i lösta tungor på den övre sal.  Kör: Halleluja, halleluja, Jesus är min vän Och Guds Ande leder mig på väg till himmelen. Överflöd av glädje fyller själen varje stund, Seger emot djävulen på Ordets fasta grund. 2 Härligheten har jag med mig in i Kanaans land Och där dukar Herren bord, mig fyller med sin And´ Styrker mig med druveklasar, mjölk och honung fin, Jesus gett mig nåd, jag smakat landets eget vin. 3 I mig själv jag intet är, det vet jag helt förvisst, Men jag har...

 Läste till min stora glädje att det även i år finns de som vågar resa ett tält och anordna väckelsemöte! Skulle det då vara något, tältmöten i vår upplysta tid? Men visst är det ändå något speciellt med tältmöten, atmosfären - en förväntan, vad kommer att hända ikväll? Visst, vilken väderlek det är inverkar förstås, jag har suttit och svettats under gassande tältdukar, nästan huttrat i närheten av värmefläkten, viftat bort flugor som envist surrat runt ögon och öron, kliat mig efter myggornas framfart och flyttat mig in så långt som möjligt för att slippa regndropparna vid stolparna.  Trots att det är mycket arbete förenat med att resa ett tält är det ändå värt besväret. Jag menar de gånger Herren utgjuter sin olja ned över tältdukarna. Jag läste om en församling som beskrev tältet som en plats där folk blev frälsta, helade, fick nya bibelperspektiv, kände gemenskap, nåddes av profetiska budskap, blev fyllda med glädje, kände Guds kraft, fick se andliga uppenbarelser, lovsjun...

 "Giv åt Herren hans namn ära, tillbed Herren i helig skrud." (Ps.29:2) Vi sjunger ibland om tillbedjan, att vi tillber Herren. Vad det innebär kan vi sannerligen undra många gånger. Tillber vi endast Gud när vi är tillsammans med andra, på en gudstjänst eller en lovsångskväll? Eller är hela vårt liv som en enda tillbedjan inför härlighetens Herre, när vi vandrar tillsammans med honom? Sträcker vi upp våra händer och bedyrar honom vår trohet under det att stämningen fängslar oss medan, när vi är ensamma, Jesus klappar då på hjärtedörren för att be dig om något? Vad svarar du? Jag hinner inte, jag vill inte, jag har så mycket att göra? Eller, - tala, Herre din tjänare hör! Tillber du honom även under vardagen eller är tillbedjan en "söndagsgrej" som jag endast gör i kyrkan? Tillsammans med likasinnade i en speciell atmosfär, då musiken nått upp till min nivå? Hur är det i vardagen, blir Jesus även då tillbedd? Är tillbedjan något mer än vissa sånger? Blir inte Gud ti...

 Har du hört talas om Herrens tjänarinna Ida Andersson? Skulle hebreérbrevet elva handlat om svenska förhållanden, då är det troligt att Ida varit omnämnd. I världens ögon var hon väl inget märkvärdigt, men på trons område var hon ett stort föredöme, ja, inte enbart det utan en troshjälte. Hon trodde på Gud och det räknades henne till rättfärdighet. Ida föddes i Västergötland 1889 och kom att verka såsom evangelist i ÖM på västgötaslätten. När hon sökte till John Ongmans bibelskola 1911 var hon nära att inte bli antagen p g a hon helt enkelt var för glad. Hon ägde dock en levande trosvision och hennes himmelske Fader var inte endast hennes frälsare, han var ock hennes försörjare. I tro - utan några pengar, fonder, människor som lovat hjälpa henne ekonomiskt - byggde hon drygt 30 bönehus på platser där det ännu inte bildats någon lokal friförsamling, hon trodde att Gud skulle frälsa bybor och då fanns det ett nytt missionshus att tillgå. Inte nog med det, då missionshusen stod klara...

 Att ett liv utan Kristus slutar i katastrof, det är något vi ibland talar om. Dock är dess följder svåra för oss att verkligen ta in, att ett liv utan tron på Guds Son slutar i fördärv - trots att jag levt ett gott, skötsamt liv. Tack och lov är Guds måttstock något annat än vår begränsade förmåga. Vi ser mest på yttre beteenden, vad människan presterat, hur hon fungerat tillsammans med sina medmänniskor etc. Det händer att hela livet slutar i en enda stor katastrof, man ser endast besvärligheterna men förmår inte se möjligheterna. Vi får gå till Gud då livet är som allra mörkast, ändå existerar olyckor, orättvisor och allt det som kan verka oförklarligt. Prins Oscar Bernadotte, bror till konung Gustaf V gifte sig med en adlig, men inte kunglig dam. Han miste då kungakronan. Han var predikant - en ovanlig kombination, prins och väckelsepredikant - och jag tänkte berätta om en sjöolycka han var med om. Vi kan dra paralleller till att segla på livets hav och vi förflyttar oss nu 130...